HISTORIE Den 4. november 1901 ble det norrøne navnet Nore innført i den svenske almanakken etter Esaias Tegnérs hyllesdikt til Norge.
I de islandske sagaene fortelles det om Kong Nor som var den første til å samle Norge til ett rike. Det står skrevet om ham i «Hversu Noregr Byggðist» og «Fundinn Noregr», og han skal også, ifølge den danske Lejrekrøniken fra 1100-tallet, ha vært bror til Dan, konge av Danmark, og Østen, konge av Sverige. Nor skal ha tilhørt fornjótslekten og Fornjót var i sin tur konge av Finland. Ifølge den nederlandske religionshistorikeren Jan De Vries, som også var aktiv i Ahnenerbe, stammer navnet Nore, eller Nór, fra ordet norðvegr – veien mot nord.
Götisisten Esaias Tegnér, som i sine verk hovedsakelig innrettet seg på Nordens felles fortid, skrev i 1818 diktet «Nore» som en personifisering av og hyllest til Norge. Navnet ble innført i den svenske almanakken den 4. november 1901 da det så ut som at Sverige og Norge skulle forbrødres, men utgikk i 1905 da Unionen Sverige-Norge, som var mislykket ettersom den aldri jobbet for sann nordisk enighet, ble oppløst. Navnet Nore ble da erstattet med det mer svenskklingende navnet Sverker, men finnes fra 1993 atter igjen i det svenske almanakken, men da i mai måned.
Nedenfor er utvalgte deler av diktet «Nore» som Tegnér dediserte til Norge:
En okänd kämpe lik som mot en sköldmö strider,
med sluten hjälm, med blinda slag,
så, Nore, var vår strid. Fäll hjälmen ner omsider,
och känn din systers anletsdrag.
Drag stridens handske av. Din hand är fast som hällen,
kom räck mig den till trohet, över fjällen!Ack! fordom lekte vi, ett tvillingpar, tillhopa,
en högväxt ätt uti Allfaders hus.
Som två Valkyrior snart vi flögo kring Europa,
och Roma föll, en värld i grus.
Oemotståndlig var vår arm, som himlaflamman,
ty Nordens sköldar klingade tillsamman.Den unga kraft är vild, dess lekar heta döden.
Ett slagfält jorden för oss låg.
Dess byten togo vi, och värjde oss för nöden,
likt örnens var vårt återtåg.
Omkring de rika fält vi strödde blod och lågor,
och gyllne drakar klövo mörkblå vågor.Du höga hjältekraft, du bodde förr i Norden,
högbröstad, senfull, axelbred.
I ludna armar du tog himmelen och jorden,
nu tros du lagd i högen ned.
Välan, som Hervora vi dig ur högen kalla,
och Tirfing flammar, och barbarer falla.Är Odens öga släckt, det gyllne, för oss? Bullra
ej dina åskor, höga Thor?
Stå fjällarna ej kvar, och svepa kring sin skullra
den blåa stjärnemantelns flor?
Ge bergen icke järn? Ge dalarna ej männer?
Och äro Nor och Svea icke vänner?Välkommen till mitt bröst, välkommen höga Nore!
Du Asarnas och styrkans son!
Där är din plats. Ve oss om den förgäten vore,
du var för länge skild därifrån.
I Norden vara skall en kraft, en enig vilja,
vad Gud förenat må ej mänskor skilja.Förtroligt från i dag vi vilja sitta båda,
och stödja var sin fjällrygg hop.
Mot öster vilja vi, och emot väster skåda,
med var sin sköld mot var sin hop.
Som en förtrollad ö skall Norden stå. På stranden
stålklädde männer gå, med svärd i handen.
